IBOGAiN.SE Forum Index
IBOGAiN.SE
Forumet för diskussioner om ibogain och ibogainbehandlingar.
 
 FAQFAQ   SearchSearch   MemberlistMemberlist   UsergroupsUsergroups 
 RegisterRegister   Log in to check your private messagesLog in to check your private messages   ProfileProfile   Log inLog in 

 IndexIndex   search.php?search_id=newposts&sid=b6697f3a11be62fceae8a6986ea48b62View posts since last visit

FallenAngels Resa
FallenAngel
Post new topic   Reply to topic    IBOGAiN.SE Forum Index -> Aktuella behandlingar -> Berättelser
View previous topic :: View next topic  
Author Message
FallenAngel



Joined: 16 Sep 2006
Posts: 12
Topics: 2

PostPosted: Mon 06 Nov, 2006 20:34    Post subject: FallenAngels Resa Reply with quote

Dancing Queen

Jag började röka hasch & provade amfetamin när jag var 17. Det var början på en 14 år lång drogodyssé, där jag navigerade mig genom de flesta kemikalier som sades erbjuda en väg ut ur det privata lilla helvete som var mitt liv. Ord som trygghet, kärlek, harmoni & livskvalitet var långt ifrån begrepp jag var bekant med. Min uppfattning av lycka var att kunna förse mig med tillräckligt mycket kokain, amfetamin, exstacy, LSD, benzo, hasch & alkohol..

Jag reste mycket under dessa år & det var alltid samma människor man kom i kontakt med; drogmänniskor. Det är fascinerande hur man, som magneter, dras till varandra.

Är det inte så här livet ska vara?

Jag hade inte någon uppfattning om hur ett drogfritt liv fungerade, i själva verket vaggades jag sakta in i föreställningen om att ALLA tog droger. Det blev snabbt mitt sätt att överleva, en bakdörr som lämnats öppen.
En längtan efter frihet, tror jag. Befrielse av de tunga kedjor som fjättrade mig till marken. Jag ville ju flyga..

Första breaket

När jag var 25 avbröt jag för första gången på allvar ett intensivt kokain-missbruk. Det lärde mig att jag kan kontrollera & förändra min verklighet, jag behöver inte vara ett offer för omständigheter, utan jag kan förändra det jag inte är nöjd med & välja människorna i mitt liv. Det här var en enorm upptäckt, den första av många, som för andra kanske var självklar?

Under några intensiva år ställdes jag ansikte mot ansikte med mig själv, kanske för att jag var på resande fot & därför gavs en chans att återskapa mig själv & var tvungen att hitta nya sätt att överleva, skaffa jobb, knyta kontakter.

Jag hade ju bevisat en gång för alla att jag hade besegrat kokainet, att jag använde kokset, inte att kokset använde mig. Därför var jag i kontroll? Det har varit min hopplösa kamp i många år, att BEVISA att det minsann går. Det innebar ju såklart att jag aldrig blev riktigt drogfri. Jag var bara mer eller mindre drogfri, såg till att jobba mycket, alltid se fräsch ut för jag menar, det som inte syns, finns inte……

Jag var fortfarande inte bara hög på kokain, utan hög på vetskapen om att JAG styrde över mitt liv. Jag insåg ju inte hur mycket tid, pengar, planerande & energi min lilla kokainlast krävde. Allt var ju ändå så mycket bättre än förut, min enda referensram.

Jag hade lämnat mitt helvetesliv bakom mig & rest ut i världen, försörjde mig genom olika restaurangjobb & hustlade här och där.. Har alltid lyckats få bra drogkontakter..

Helveteslivet jag lämnat var en värld fylld av kriminalitet, droger, trasiga människor, lögner, svek & en kall frånvaro av riktiga värderingar. Jag hade upptäckt kärleken i en av dessa trasiga själar. Det var en både himmelsk & helvetisk resa & höll såklart inte, utan slutade i total-katastrof. Men det hade väckt nåt inom mig, en visshet om att det finns nåt värt att leva för, något som får en att brinna.

Det var tack vare att denna kärlek väckts till liv i mig som jag fann mening & mål med att börja bygga upp & ta ansvar för min person, min utveckling & mina känslor.
Men kärleken till kokainet var också stark & så drogs jag med mina konflikter & halvsanningar på min upptäcksfärd i världen & i mig själv. Jag gick in i ett nytt kokain-beroende, lite mer sofistikerat denna gång, men likväl ett beroende. Och slutade. Igen & igen. För varje gång jag lyckades sluta en period, tyckte jag att jag bevisat att jag kunde kontrollera detta.

Far åt helvete

Jag flyttade hem till Sverige & försökte fördjupa kontakten med min far. En relation som trasats sönder under tidiga år & som vi försökt lappa ihop i vuxen ålder. Att jag upptäckt kärleken, & att även min & min fars relation gick att förbättra hade blivit min envisa tro på att allt gick att förändra till det bättre..

Den tro som blivit min drivkraft, min anledning att inte ge upp, & som övertygat mig i grunden om att jag bestämmer min verklighet, & att jag därför inte behöver acceptera något annat än det bästa. Kokainet gick hand i hand med mig genom dessa insikter, det var ju en vän, inte en fiende. Men jag visste ju någonstans ändå att det alltid gick för långt & att jag var tvungen att skärpa mig. Vilket jag gjorde under den största delen av förra sommaren. Att bara knarka på helgerna, eller t.o.m bara varannan helg var ju inte missbruk Very Happy

Jag bodde hos min far, medan jag letade lägenhet i Stockholm. En söndag förra hösten hade han druckit sedan lunch & runt middagstid brakade helvetet lös. Han slog. Och skrek. Det höll på i timmar. Han krävde att jag skulle ut ur huset. Jag packade i panik medan han skrek att jag förstört hans liv, att jag aldrig skulle blivit född.

Det kröp fram att nästan 100.000 kr av mina besparingar var borta. Pengar han förvaltat åt mig. Ett förtroende han övertygat mig om, inte tvärtom. Han sa att han "bara lånat pengarna".

Det gick upp för mig att anledningen till hans gästfrihet var att pengarna jag skulle använt till att köpa ett förstahandskontrakt med, var borta Han hade tagit dom själv & därför sagt att jag fick bo hos honom & att jag inte skulle stressa med att hitta en lägenhet. Denna insikt gjorde mer ont än några slag i världen kan göra. Dom värderingar jag funnit var falska. Jag hade kämpat både för en förlorad kärlek & en förlorad familj. Jag hade gått genom eld & vatten, gråtit blod, gett ALLT, styrt mitt skepp fastän det sjunkit till havets botten.

Nu visade Universum mig en gång för alla att min kamp inte spelar någon roll, hur mycket jag än kämpade skulle det som sker, ske. Då slocknade hoppet i mitt hjärta. Jag gav upp min kamp till det bättre. Den djupt rotade tron på att kärleken är värd att kämpa för, ja att det faktiskt är det mest värdefulla som finns, slogs till spillror den natten. Jag var rädd för hans slag, visst, under några evighetssekunder trodde jag faktiskt han skulle tappa det på allvar & slå ihjäl mig..

Han såg helt galen ut, skrek i falsett & var helt svart i blicken. Men den fysiska misshandeln blev inte så allvarlig. Det handlade om 10-15 hårda slag i ansiktet, med öppen hand. Men jag hade inte en chans att försvara mig, något som jag upplevde som extremt förnedrande, & hatet & självförnekelsen brann hetare än någon kärlek någonsin gjort.

Flykten ut i natten

Jag hade varit så glad över att han ställde upp med tak över huvudet. Det fick mig att tro att jag hade ett hem. En familj. Men det hade bara varit en simpel täckmantel. Det var så grymt, ett helt liv av smärta drogs upp med rötterna på en enda natt.
När jag under hot & anklagelser packat klart smet jag ut & som i ett töcken ringde jag polisen. Ja, jag ringde motståndsrörelsen. Anmälan blev gjord, det var viktigt för mig, trots att jag visste att han skulle komma undan, då jag saknade blåmärken& hans sambo vittnade till hans fördel. Jag fick åtminstone markera, om inte annat för mig själv, att jag inte accepterar en sådan behandling längre. Det var en klen tröst då det enda jag höll som dyrbart, så skört & så starkt, slets ifrån mig.

Jag var ett tomt skal, det svarta hålet i mitt bröst hade vuxit & var inget hål längre. Jag var helt förintad & ihålig, omväxlande hatisk & rasande arg. Smärtan & ångesten jag kände var bortom alla ord & jag började självmedicinera. Små doser kokain, inte för att bli hög, utan för att döva smärtan. Den höll på att bokstavligt talat äta upp mig, alla ouppklarade konflikter sedan barnsben hade rivits upp & var lika aktuella som den dagen då de skedde. Döden lockade som den ultimata befrielsen, men jag vågade inte, så jag skadade mig själv istället, det enda sätt jag någonsin känt till för att uttrycka min smärta & sorg...

Små bedövande doser på morgonen växte sig allt större under dagen & så var partyt i full gång. Även om kokain är min drug-of-choice slank det mesta ner. Jag är stark i kroppen & där friska människor lägger av i ren utmattning, lägger jag i en högre växel. Visst partade jag med polarna på stan, men det här sista året har ändå varit ensamt. Efter pappas svek har jag inte varit intresserad av meningsfulla relationer.

Den vita hästen

Någon gång sent i våras räckte någon fram en pipa med freebase i, "värsta bästa", sades det. Jag var inte helt obekant med freebase. En av mina närmaste väninnor gick ner sig allvarligt på det under flera år, som resulterade i en kamp på liv & död. Under mina tidiga kokainår hade jag också provat ett par gånger.
Inte provat som i några bloss, utan prövat som i några dygn. Visst var det en kul skjuts & allt det där, men jag hade inte fastnat.

Men nu var det 7-8 kokainår senare, jag var ju tillvand, så det är klart att redan innan jag blåste röken ur lungorna denna gången, var jag så illa fast att det hade kunnat skrämma Djävulen. Och jag visste direkt. Det var början på en 6 månaders freebase-förälskelse.

När rädslan & motståndet till beroendet släppte & jag accepterat min freebase-tillvaro, fanns ingenting mellan mig & den djupare drogdimension jag funnit. Jag personlighetsförändrades helt. Om jag annars för det mesta varit en energisk & utåtriktad tjej blev jag nu helt apatisk, tom i blicken, en blek skugga av mig själv, totalt frånvarande. Jag drog mig undan världen helt, trodde det gått en dag eller två när i själva verket en vecka försvunnit.
I min drogmani visste jag att detta var slutet. Jag trodde det var slutet på livet, hade inga andra föreställningar om vad som skulle ske. Min död hade kommit till mig & jag ville till varje pris inte dö utan ännu ett bloss i lungorna.

Stenkrossen i helvetet

Tidigare har jag alltid föreställt mig ett heroinmissbruk som den ultimata misären, den säkra undergången. Men med freebase är det annorlunda. En dos räcker inte. Inte heller två. Du kan basa upp ett hekto & ändå inte få nog. Du kommer ändå att leta efter småstenar. Det där stenletandet var nog det som gav mig mest avsmak. Det är ju helt meningslöst, jag menar so what?om man hittar några småstenar.Vad kan dom rimligtvis tillföra en i den tillståndet? Men började man leta efter en, då var det kört, då var man fast i let-manin. Min lösning på det där var att genast torka av alla ytor stenspill kunde förekomma på. Det funkade faktiskt rätt bra.


Hägring i Sahara?

En månad i somras blev det plötsligt torka i stan. Fanns inte ett korn i sikte. Är det nåt jag verkligen avskyr så är det att knarka när ingenting funkar.
Man kunde lika gärna vara en labbråtta som sprang omkring i ett ändlöst ekorrhjul .Vet inte riktigt hur jag överlevde den månaden, suget var som ett helvetiskt brännhål i min själ. Jag råkade hitta ibogainet på nätet, läste på litet. Kunde detta stämma?

Jag menar, hela livet har jag letat efter en tablett som skulle få allting att bli bättre. Nu hade den kommit. Jag visste att om jag någonsin skulle försöka bli frisk, så var det med den här behandlingen.
Det var ungefär den insatsen jag kände att jag hade ork till; att svälja en tablett. Det var den första kontakt med tillstymmelse till vilja jag känt sedan dödsdansen börjat.

Men med kokset tillbaks på banan fortsatte jag drömma min barnsliga dröm. Jag drömde om en pseudovärld, med silkestunna draperier & dov belysning, som en opiumhåla någonstans uppe i bergen.
Det måste vara den ultimata tillvaron, tyckte jag; levande ljus, glöden av knastrande stenar, exotiska rökelser & opium som jag ville varva med att röka i vackert dekorerade pipor. Där skulle jag kröna mig själv till Nattens Drottning.

Min partyprofil har varit rätt generös med sanningen, jag har inte varit den typ av festis som försökt dölja mina laster, åhnej, det blev tidigt en rock´n´roll-livsstil & jag gav verkligen fan i vad omgivningen tyckte.
Jag ansåg faktiskt att det var en slags extremsport..Och jag myste med upptäckten av att jag lyckades föra detta kemikaliska äventyr till nya höjder & djupare dimensioner. Ja, jag tyckte att med åren som gått hade jag utvecklat detta till en konstform.

THE PARTY´S OVER

I mitt sökande efter frihet letade jag en dag upp Micke (grundaren till Iboga Stiftelsen), istället för min langare.
Innan jag visste ordet av var vi på väg ner till Prag. Lättnaden & saknaden vällde över mig.Nu var det äntligen över. Nu var det redan över.

Minnena rusade genom huvudet. Aldrig mer en sten? Aldrig mer ett par linor till kaffet & avecen ens? En del av mig ville desperat klamra mig fast, jag ville inte släppa taget. Vad ska jag göra nu när jag vill fira? När jag vill fly? Fast helt ärligt, det var längesen det handlade om att bara fira eller fly. Igen & igen fick jag påminna mig om att jag höll på att rädda livet på mig själv.

Så kom vi då ner till Prag & dagen efter bar det av till läkaren för att ta proverna. Som jag redan anat var fysiken i toppskick (hur mycket ska man behöva knarka egentligen innan kroppen säger ifrån?)

Sen var det bara att sätta igång med behandlingen. Runt 14-tiden gavs jag en dos på 300 mg.Inget knark i världen kunde skrämma mig längre, men inför Ibogainet var jag rädd, nervös.
Så jag var enormt tacksam över att få mjukstarta, som en förberedelse inför den verkliga trippen, som skulle ske dagen efter.
Inget särskilt hände, det kändes mest som om jag låg & halvsov & minnesbilder flöt förbi, lugnt & stilla. Trodde inte ens att Ibogainet hade verkat, förrän jag försökte sätta mig upp, då satte illamåendet igång & hela rummet snurrade.

Det enda jag kommer ihåg av minnesbilderna var att de nästan uteslutande handlade om min far. Dom avtog långsamt, illamåendet & snurrigheten avtog ännu långsammare & after några timmar kunde jag få i mig lite mat.

BEHANDLINGEN

Följande dag var Den Stora Dagen & jag drack en hel del vatten & åt ett äpple på morgonen så att jag skulle få i mig åtminstone lite näring & vätska innan vi började.
Strax efter lunchtid fick jag min fulla dos, 900 mg, & lade mig i sängen & väntade. Efter ca en timme började nånting att hända & i takt med att ibogainet började verka steg nervositeten till panik. Det flashade för ögonen, små spindelvävs-mönster & genomskinliga geometriska mönster som växte & ändrade form hela tiden.

I paniksituationer, & ibland utan någon särskild anledning tenderar jag att hålla andan, eller bara andas väldigt ytligt, vilket leder till mer panik.
Så jag försökte fokusera på att andas lugnt & djupt, men då vällde gråten upp i mig & alla försvar arbetade frenetiskt med att hålla tillbaka. Jag kunde inte fokusera på bägge samtidigt, så inledningsvis pendlade jag mellan att få ner andningen i kroppen vs att hålla tillbaks tårarna.
Tillslut blev det ohållbart & tårarna kom, jag grät en hel del tror jag & såg fruktansvärda bilder i seriefigursformat.

Dom kändes påträngande & helt verkliga, trots att jag var medveten om att jag var mitt i en ibogain-tripp. Patrick hade nämt tidigare att visionerna blir svagare om man inte blundar, så jag öppnade ögonen & stirrade stundvis i taket, när bilderna blev för obehagliga.
Jag såg demoner som jagade mig. En skabbig varghund som gick till attack, en kobra som reste sig & var på väg att hugga mig, gapet större än mitt huvud.

Mitt i allt det hemska dök det plötsligt upp en harmonisk bild, & jag tror jag kom av mig i gråten & skrattade till.
Jag minns inte exakt, men tror det var jag som barn, som satt på en picnic-duk på en frodig äng, jag minns att denna vision var sagolik. Hela minnesbilden badade i ett eget slags ljus, nästan änglalikt.

Hur det känns nu

Det känns verkligen att man blivit avgiftad. Jag känner mig mycket lugnare, & mer klarsynt.
Jag har sänkt garden & känner inte samma behov av att hålla uppe försvaren. Försvaren som jag knappt varit medveten om existerade tills ibogainet rev ner dem. I början var det en underlig känsla, det var som att vara helt avklädd, naken. Inget rollspel att falla tillbaks på. Det känns ovant, stapplande & lite klumpigt, ja ibland nästan autistiskt. Men jag är ju också ett barn som precis börjar lära mig gå.

Intressant det där. Micke beskrev det för mig som att ibogainet ”tar en tillbaks i tiden & ger en en chans att omvärdera gamla beslut”. Precis så är det. Om jag i min drogmani blivit programmerad att REAGERA på diverse signaler, har jag nu istället förmågan att välja hur jag ska agera. Som om jag blivit avprogrammerad & börjar lära mig hur jag kan vara en förälder till mitt inre barn.



Inte bara guld & gröna skogar

Suget har inte försvunnit helt. För ett par veckor sedan hamnade jag i en situation med en hög kokain framför mig. Utan att blinka & utan att tänka en enda tanke satt jag där igen. Fattade knappt vad som hade hänt. Fattar det knappt i skrivande stund. Det som skrämde mig mest är att det fanns inte ett ögonblicks tveksamhet.
Det hände lika naturligt som att man tar på sig skorna innan man går ut genom ytterdörren. Sedan blev suget värre igen. Såklart. Jag driftar in på drogromantiken & längtar efter allt det som var bra.
Man blir så förbannat ”untouchable” när man drogar rejält. Man är inte lika sårbar inför livets ständigt förändrande skeden. Man har ju pausat tiden & det enda som spelar någon roll är att man lyckas ta sig till sin tidlösa plats där man kan sitta & titta på medan livet passerar, utan att delta.

Men vänta lite nu…

Allt det här började ju med en längtan efter att leva. Det kunde lika gärna ha slutat med Döden. Men jag sitter här, mer levandes än på länge.
Att leva fullt ut handlar också om att våga vara sårbar, att vara öppen & flöda med det som sker. Att acceptera.
Kanske också att sörja över den smärta & tomhet man sprungit ifrån så länge. Jag har så sakteliga börjat ge mig själv tillstånd att sörja över mitt Själv som så länge varit förnekat.
Sorgen kommer då & då men i det stora hela är det som om ibogainet tagit mig i hand & ur ett klarare perspektiv försöker visa mig, mig själv.

Jag upplever att jag har fått min vilja tillbaks & en djupare insikt om att det är mina val som banar väg för framtiden. Den valmöjligheten är inte längre förblindad av ett begär.

Förälskad!? Nu??!

Precis innan behandlingen hade jag träffat en man som fick pulsen att slå. Någon utöver det vanliga & trots att min lojalitet låg hos kokainet såg Naturens Lagar till att det fanns tillräckligt med utrymme för en begynnande förälskelse.
Så med behandlingen avklarad fanns ingenting emellan oss längre & jag kom hem till en varm & kärleksfull famn & sedan dess har kärleken djupnat för varje dag som gått.

Jag tror att det är så att ibogainet har suddat ut en stor del av den onaturlighet som fanns i mig & därför har jag kunnat hänge mig åt & förlora mig i förälskelsen. Men utan att gå förlorad, det känns inte på något sätt som en ersättning till kokainet & det är väldigt viktigt.
Att jag står på mina egna ben & inte låter någon annan gå åt mig. Jag vet att det inte är att rekommendera att kasta sig in i ett förhållande när man är ny i sin drogfrihet.

Men det här känns annorlunda, det är ingen fastklamrande besatthet.
Vi möts som jämlikar & jag upplever att vi balanserar varandra väldigt bra & att han ger mig utrymme att komma underfund med min drogfrihet, istället för att försöka göra det åt mig.
Man kanske inte behöver förstå & kunna förklara allt, & eftersom det känns sunt & riktigt på alla sätt avstår jag från att analysera varför detta sker just här & nu.

Att hitta nya uttryck

Jag har börjat ta sånglektioner i sökandet efter ett mer kreativt uttryck. Det känns befriande att få ljuda & stärker min andning som jag annars, i stressade tillstånd, stänger av.
Vilken lustig defekt. Att andas riktigt är ju en av dom mest elementära livsfunktionerna.
Jag har gett mig ut i jogging-spåret då & då, också för att etablera andningen & för att boosta endorfinerna.
Tyvärr vacklar disciplinen, men jag får för tillfället nöja mig med att saker & ting åtminstone rör sig i rätt riktning –framåt.

Fimpa jointen?

Jag har inte märkt av ett minskat sömnbehov alls. Skulle tro att det hänger ihop med mitt haschrökande –har inte fimpat jointen ännu. Känner väldigt dubbelt inför detta (hmm, mönstret verkar bekant)
Jag är av naturen en oorganiserad person & haschet hjälper varken detta eller närminnet. Svårt att komma igång med saker jag tycker är tråkiga. Jag har ingen läggning för musli-tristess till att börja med & jag blir heller inte mer intresserad av den när jag röker en spliff.
Funderar på ett uppehåll åtminstone, eftersom jag ändå ska iväg på en andra behandling nu i dagarna.

Jobbångest

Det här är den tyngsta biten. Det bär emot att ens tänka på vilket slags jobb jag skall söka.
Nu har mitt cashflow varit oförskämt bra i många år, även sista året då jag bara jobbat periodvis. Nu har det, av naturliga skäl, tagit stopp, & det finns inte längre en liten trollerilåda att ta fram när plånboken krymper. Jag skulle säkert kunna skaffa mig en nätt & trevlig anställning i en lika nätt butik. Men bara tanken på att stå still får det att krypa i kroppen. Då jobbar jag hellre i en kolgruva.

Jag har några egna ideer inom design som jag vill förverkliga,men under tiden måste ju cashen komma nånstans ifrån & med en växande hög räkningar borde jag fixa detta NU.*suckar*

Jag är 100% konfident att mitt cashflow kommer tillbaks, när jag funnit mig tillrätta i mitt nya liv. Att säga att jag använt mina pengar till lättsinne vore en nästan syndig underdrift. Faktum är att jag kunde köpa mig min undergång med dom.

Så på sätt & vis känns det som ett naturligt steg i ledet att behöva bekymra sig om detta. Respekten ökar.
Vad liten del av dom jag skulle behövt nu för att förverkliga mina estetiska fantasier. I jämförelse alltså.

Sen måste jag säga att jag är utomordentligt besviken på människor i mitt liv som jag, när jag kunnat, ställt upp för ekonomiskt.
Nu när det är payback & jag verkligen behöver dom tillbaks, får man jag sina egna s.k vänner.
Så, tråkigt nog, är det ytterligare ett par nummer som rykt från den privata linjen, för att folk inte har anständigheten att göra rätt för sig.
Det känns som ett ovärdigt sätt att avsluta en bekanskap. Men jag kan bara styra mina egna handlingar & det är väl hög tid att jag fokuserar på detta istället

Kommentar;

Det slår mig att delar av texten är välpolerande, på samma chica sätt jag polerat mitt yttre under drogåren. För det som är chict & fräscht är inte farligt, bara wild´n´crazy liksom.
Här & där låter det nästan som en fridfull promenad i en park en solig sommardag, där det i själva verket var en geggig marsch i uppförsbacke, på ett berg som aldrig tar slut.
Jag har därför valt att lägga till en text som är ett brev jag skrev till ingen särskild, en trasig morgon för ca ett år sedan, efter en av alla dessa kokain-nätter.
Osensurerad. Varsågoda.


"Vad gör man när viljan att förgöra sig själv är starkare än den gnista hopp man känner? När vanans makt vinner över visionens.
Förtvivlad över att lära känna mig själv, förtvivlad av att falla isär, ännu en gång.

Fet koksavtändning, åtta på morgonen, tabletten börjar verka snart. Jag hatar pappa. Jag hatar honom så hela jag vibrerar. Vad gör jag med det.

Trillade tillbaks på kokset. Babblade för mycket, sa fel saker, hamna på sunkit hotell & försökte ha sex men vi var för påtända.
Mitt liv är en enda lång reaktion, ett bedövat svar på nåt som hände mig nångång, som jag inte förstår, inte kan hantera.

Vad hände med mina vackra drömmar? Allt har jag sett till att förlora. Jag orkar inte kämpa emot, undergången lockar & suger ner mig i det svarta hålet. Det svarta hålet som äter upp mig inifrån. Driften att skada mig själv är så stark, varför känner jag bara ett uns av viljan att leva?
Jag vill förgöra, bränna upp, trasa sönder. Jag vill skrika åt honom, såra & förgöra honom, samtidigt som medlidandet & förlusten skär sönder mig. Jag är så hög. Bedövad. Förvirrad. Jag är skiten som fastnat under era naglar & jag vet inte hur jag ska kravla mig upp, mörkret slukar mig.

Bara Gud kan ge mig kraft nu. Men jag har glömt hur man öppnar sig. Kan inte känna honom eller ta emot. Jag vet att han finns, men också att jag måste välja. Det enda jag känner av mig själv är att jag nånstans valt detta, men jag kan inte vinna, för jag är värdelös. Jag förmår mig inte att tänka något annat. Jo, det gör jag men JAG KAN INTE LÄNGRE KÄNNA DET.

Varför har jag inte styrkan att välja det, när jag vet att det är enda vägen? Varför kastar jag bort varje tillfälle som kommer till mig när jag VET att det finns en själ som brinner därinne.men inte vågar TRO det, och utan förbarmande tvingar mig att känna bara smärta & kyla, ställer mig ivägen för min egen gudomlighet.

Ja du………..nu snurrar det verkligen.

Nåt börjar verka nu. Tabletten? Gräset? Panikångesten suddas bort. En blandning av vila & uppgivenhet”
Back to top
View user's profile Send private message
Masque
Administratör


Joined: 14 May 2006
Posts: 468
Topics: 68

PostPosted: Thu 09 Nov, 2006 17:01    Post subject: Reply with quote

Tack för att du delade med dig av din historia och upplevelse av Ibogainet.

Här är det med kokainet nu då? Har du lyckats lägga av med det regelbundna bruket?

Hoppas du hittar ett jobb så att livet i övrigt ordnar till sig också. Och lycka till med kärleken! Smile
Back to top
View user's profile Send private message
FallenAngel



Joined: 16 Sep 2006
Posts: 12
Topics: 2

PostPosted: Thu 09 Nov, 2006 17:30    Post subject: Reply with quote

Ja, jag har lyckats lägga av. Hade jag kunnat, hade jag fortfarande dragit några linor då & då; jag älskar ju kola. Men efter freebasandet så kommer det aldrig att gå att hålla på & ens småslarva, genom att börja basa utvecklades ett tungt missbruk till fulländad narkomani. Det vore ungefär som att en torr alkoholist skulle "bara ta ett glas vin". Det funkar inte & jag har äntligen förstått det. Så kanske var freebasandet det bästa som kunde hända, i det längre loppet?
Back to top
View user's profile Send private message
xuxa



Joined: 03 Sep 2006
Posts: 38
Topics: 7

PostPosted: Sat 23 Dec, 2006 13:56    Post subject: jo Reply with quote

hej
jag minns dej svagt från prag
du har gjort ett flertal behandligar- jag önskar verkligen lycka till!!
hoppas du mår bättre
kram xuxa
Back to top
View user's profile Send private message
FallenAngel



Joined: 16 Sep 2006
Posts: 12
Topics: 2

PostPosted: Sun 31 Dec, 2006 16:47    Post subject: Reply with quote

Tjenare tjejen,

hoppas allt är bra med dig? Ja, jag försökte prata med dig när vi var nere i Prag, men du var knappt kontaktbar, så tillslut lade jag dig i sängen istället.
Kul att du trots allt känner att ibogainet lättat lite av lasset. Hoppas det blir bättre & bättre under det nya året så; gott nytt på dig & alla andra här på forumet!
Back to top
View user's profile Send private message
Kuba
Administratör


Joined: 18 May 2006
Posts: 104
Topics: 25

PostPosted: Mon 01 Jan, 2007 13:03    Post subject: Reply with quote

Känner mej lite dum som inte kommenterat din fallbeskrivning Fallen Angel när allt va jättebra skrivet men jag gör det såhär i efterhand istället, hoppas allt blir bättre o bättre med tiden som går. Mycket som har hänt.

och passar på att önska alla er ett gott nytt år och en grym fortsättning på det nya året Smile
Back to top
View user's profile Send private message
Display posts from previous:   
Post new topic   Reply to topic    IBOGAiN.SE Forum Index -> Aktuella behandlingar -> Berättelser All times are GMT + 1 Hour
Page 1 of 1

 
Jump to:  
You cannot post new topics in this forum
You cannot reply to topics in this forum
You cannot edit your posts in this forum
You cannot delete your posts in this forum
You cannot vote in polls in this forum
You can attach files in this forum
You can download files in this forum


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group