IBOGAiN.SE Forum Index
IBOGAiN.SE
Forumet för diskussioner om ibogain och ibogainbehandlingar.
 
 FAQFAQ   SearchSearch   MemberlistMemberlist   UsergroupsUsergroups 
 RegisterRegister   Log in to check your private messagesLog in to check your private messages   ProfileProfile   Log inLog in 

 IndexIndex   search.php?search_id=newposts&sid=d8d1c40cee14676e5da327acf97f8098View posts since last visit

Fallbeskrivning av Ibogain, min resa.
TrueToddy
Post new topic   Reply to topic    IBOGAiN.SE Forum Index -> Aktuella behandlingar -> Berättelser
View previous topic :: View next topic  
Author Message
TrueToddy



Joined: 12 Jun 2006
Posts: 1
Topics: 1

PostPosted: Mon 12 Jun, 2006 17:26    Post subject: Fallbeskrivning av Ibogain, min resa. Reply with quote

Mitt livs tripp

När effekten av drogen började märkas greps jag plötsligt av rädsla. Jag
hade tagit en halllucinogen drog som kunde sudda ut gränserna mellan dröm
och vakenhet, mellan mitt vuxna jag och min barndom, och i och med detta
spräcka den tunna glasväggen mellan mig själv och vansinnet.
Ibland har drogerna varit en resa in i mitt livs fasor, och ibland ett sätt
att fly från samma fasor. Men mardrömmar är aldrig värre än verkligheten.
Eller?
Kanske jag inte borde oroat mig. Som barn såg jag allting som nytt och
spännande - jag var alltid berusad. Alkoholism var inte vanlig i min familj,
den var närmast obligatiorisk. När jag var i mina tonår hällde jag redan i
mig sprit med otvungenheten hos en människa som blivit allvarligt skrämd av
sin egen existens.

När jag hade nått trettio hade cracket mig fast, lika snabbt och lätt som en
örn fångar en kanin.Crack ledde till heroin; först rökning och sedan
nålarna. Jag tog droger som en flykt från en tillvaro jag fann outhärdlig.
Jag tog droger för att jag tyckte om att ta dem. Injektionsritualen är den
ljuvligaste form av njutning en människa kan uppleva. Nålen, stasen runt
armen, den första känslan av den vassa spetsen som glider genom köttet.
Extasen och njutningen i att hitta en ven går inte att jämföra med någon
annan. Den fullständiga lyckan är på väg att bli din. Du hör änglar sjunga.
Du kan känna Guds kyss. Hela världen badar i ett gyllene skimmer av
tillfredställelse och lugn.
De som aldrig tagit droger kan inte förstå denna salighet. Hur kunde jag
någonsin sluta? Det var inte bara njutningen, drogerna var mitt liv. Jag
hade alltid varit fängslad av de dekadenta - dessa fördömda visionärer,
dessa struttande påfåglar besatta av arrogant livslust. Jag ville bära deras
färger. Jag ville dela deras oräddhet. En del ser beroende som en svaghet.
För mig var det en styrka. Det var styrkan i att tappa kontrollen, att gå
mot konventionerna, att fly det jag såg som det småborgerliga livets banala
begränsningar.
Naturligtvis bestod inte hjältemodet. Att ta crack och heroin var tillslut
inte mer glamoröst än att peta tjack. Drogkarusellen är ironisk på det
viset, den börjar med att man söker och längtar efter mening och sammanhang,
och den slutar med att man sitter i ett nedsläckt rum, miseralbelt
stirrandes in i väggen.
Jag hade velat ha frihet, men jag hade skapat ett fängelse. Precis som jag
inte kan beskriva njutningen i att ta droger, kan jag inte heller beskriva
den återvändsgränd av ensamhet övergivenhet och leda jag till slut hamnade
i. Så jag försökte sluta. Återfallen var ändlösa och tradiga och sorgliga.
Jag var som en utbytarkung som strular till sina trick och bara trasslar in
sig ännu mer. Mitt liv var en pågående flykt. På sätt och vis tror jag att
mitt av/på förhållande med drogerna var ett yttre uttryck för min inre kamp.
Jag försökte med kliniker, Anonyma Narkomaner, jag prövade terapi,
reduktionskurer, fysisk träning och, tillslut, ren och skär förnekelse. Jag
gjorde flera försök med rehabilitering, och ibland klarade jag mig en månad,
kanske mer. Till slut lyckades jag till och med klara mig ett helt år, som
snabbt följdes av ett fyramånaders återfall..Jag var utmattad. Jag såg ingen
utväg. Så jag drog slutsatsen att om jag tänkte på droger så mycket, kunde
jag ju lika gärna ta dem. Och det gjorde jag. Men den här gången hade jag
bestämt mig för att drogen skulle vara ibogain.
Jag hade läst om ibogain under några år. Och jag tror, för att vara helt
ärlig, att jag var rädd - rädd för att det skulle fungera. Vem skulle jag
vara utan mitt beroende? Om jag sparkade ut mina demoner, skulle änglarna
också försvinna? Hur skulle jag kunna maskera mig utan min egen karikatyr
att gömma mig bakom? Jag var rädd att jag blivit en parodi på mig själv,
utan att göra mig besväret att skaffa ett "själv" till att börja med.
Det var dags att ta reda på det. Efter ett sista rejält återfall som lämnade
mig mer död än levande, kontaktade jag en ibogainbehandlare jag hade hittat
på internet. Hon hette Hattie Wells och hon sa att hon kunde förse mig med
preparatet, samt hjälpa mig igenom upplevelsen. "Det här är ingen
nöjestripp" varnade hon.
En ibogainbehandling är inget litet projekt. Jag var tvungen att gå till
till läkaren och ta blodprover och göra en hjärtundersökning för att kolla
att jag var i form. Jag fick rådet att ta ledigt från jobbet en eller två
veckor . Jag hade redan tagit ledigt en hel livstid, så det var inget
problem. Sedan skulle jag föreslå en plats, ett lungt ställe där jag kände
mig trygg. En del åker till kliniker utomlands, och gör sin behandling i en
kontrollerad, medicinsk miljö. Jag valde min flickväns hus.
Men till och med i denna trygga omgivning ville jag ställa in i sista
minuten. Jag hade återupptagit min heroinberoende under mitt senaste
återfall. Jag kände mig inte emotionellt redo. Jag var rädd för att dö -
bland de som tagit ibogain har finns det fyra ( registrerade ) dödsfall som
inträffat misstänkt nära drogintaget i tid. Och mina egna motiv var ännu mer
misstänkta: att ta droger för att sluta ta droger. Den har man ju hört
förut.
Hattie kom till huset tillsammans med en läkare, som gjorde en
hälsokontroll. Jag skrev under ett avtal i vilket hon avsäger sig allt
juridiskt ansvar. Sedan, efter en testdos för att kolla att jag inte var
allergisk, svalde jag en gelatinkapsel med rotbarkspulver.

Hattie ledde mig upp till mitt rum. Hon ställde en hink bredvid sängen i
händelse av att jag skulle kräkas. Jag la mig ned och kände mig ivrig, men
nervös. Jag visste inte vart jag skulle, men jag var på väg. Och det fanns
ingen återvändo. Och sen...tja, hände inte mycket alls. Efter en timmes
väntande på det snabba rus jag hade vant mig vid, kände jag ingenting. Jag
var lite yr kanske, men ingenting dramatiskt. Sen blundade jag. Då släppte
det loss. Plötsliga bilder började framträda ur mörkret som små filmsnuttar.
Först såg jag en kvinna på en flotte, som log ett idiotiskt leende medan hon
kom mot mig. Först var jag skeptisk - mig lurar ni inte, tänkte jag. Det här
är inte på riktigt. Sedan sveptes all min självmedvetenhet bort av den rena
styrkan och intensiteten i visionerna.
Det var lite som att gå in i en ekande katedral, en gäspande underjord. Men
samtidigt kändes det som att vara inuti en juvelask i miniatyr. Allting var
litet, glittrande, glimmande och plyshigt. Mitt huvud var fyllt av ett
surrande ljud, som från en bruten telefonlinje. Och då, genast -
oundvikligen - var jag tillbaka i barndomen. Jag sprang runt på High Hall i
Yorkshire, där jag växte upp.
Med ansiktet tryckt mot fönsterrutan såg jag min mor och min syster springa
runt i cirklar i arbetsrummet. Jag vet inte vem som jagade vem, men till och
med då förstod jag att sa något om deras relation, evigt outredd.Men jag
kände att inget kunde göras, att jag inte kunde ingripa.
Sedan flög jag, jag svävade ovanför trädgårdarna. De var som en kristallklar
dröm, en sån där dröm där man vet att man drömmer, och kan kontrollera
drömmens förlopp. Men den hör gången var det ibogainet som styrde mina
uppenbarelser, inte jag.
Jag fick en märklig känsla av att jag inte var ensam. Jag hörde röster.
Rösterna kan ju ha varit ett planlöst utslag av drogens inverkan på mitt
sinne, men samtidigt kunde jag känna närvaron av någon slags guide,
Iboga-anden, som aftikanerna kallar den. Den kommer till dig som en lärare.
Jag ville kasta mig in genom husets ytterdörr, men anden tillät mig inte.
Gång på gång släpade den mig runt husknuten. "Allt du behöver veta finns
bakom sidodörren" sade den till mig.
Efter trippen citerade Hattie Gabriel García Márquez för mig. "Jag har
förstått att alla vill leva på bergets topp, utan att veta att den riktiga
lyckan ligger i hur man mäter berget." Jag förstod betydelsen i detta. Jag
har sökt spänning i hela mitt liv, de stora upplevelserna, de extrema
situationerna. Jag har alltid behövt lite drama från tid till annan, för att
påminna mig själv om att jag lever. Kunde det vara så att jag kan finna
skönheten i det alldagliga? Att jag inte alltid behöver stå i händelsernas
centrum, att jag inte måste slå knut på mig själv för att få uppmärksamhet?
Jag hade möjligheten att glida tillbaka in i mitt eget liv genom en lugn
sidodörr. Min egen tolkning, vad den nu är värld, är att Iboga försökte lära
mig att alla människor är vanliga mäninskor; de ovanliga är de som är
medvetna om sin vanlighet.

Jag minns inte i vilken ordning allt hände. Men jag minns att jag hade en
drömsyn som involverade min bror, som jag alltid haft en ansträngd relation
med. Han var ju, trots allt, ett potentiellt hot mot min individualitet.
Folk pratar nonchalant om "syskonrivalitet", som om det vore nån sorts
biprodukt till själva uppväxandet, bara lite tävlingslystnad och själviskhet
hos bortskämda barn, som ännu inte blivit generösa sociala varelser. Men den
är för allom överskuggande och obeveklig för att bara en avvikelse;
syskonrivaliteten är i själva verket ett symptom på viljan att sticka ut,
att vara annorlunda. Nu insåg jag plötsligt att kampen var över. Vi fläg
tillsammans tills vi kom ansikte mot ansikte. Jag tog av mig mitt huvud. Han
tog av sig sitt.
Jag satte mitt huvud på hans axlar, och han placerade sitt på mina.Jag måste
säga att jag tror att han gjorde ett bättre byte. Men hela tiden kände jag
en hotfull närvaro - nånting som väntade på mig, något jag skulle vara
tvungen att möta. Den bubblade under ytan, låg där och glödde för sig själv.
Det var dags att stå ansikte mot ansikte med mitt beroende. Jag började
resa, jag flög som en fågel genom skogar och mellan berg, genom oceaner och
galaxer. Det kändes som en evighet. Så befann jag mig plötsligt i ett
överdådigt rum, ett sådant där kungar ger banketter i sagorna. Jag väntade
på en audiens hos någon - nån slags gud som skulle uppenbara allting för
mig. De var en oundviklighet.Jag fann mig i mitt öde och väntade.
Sedan öppnades en dörr....och jag gick in. Jag reste mig, och mötte mig
själv. Jag gick långsamt mot mig och kysste mig själv på läpparna.Och när
jag gjorde det upplöstes mitt andra jag, smulades sönder och löstes upp. Jag
tog ett steg framåt och försökte hittade det igen. Det var borta.
Detta var vägs ände. Inga fler ursäkter. Inget mer psykologsnack. Inga fler
alibin. Min far älskade mig inte - Och ? Jag är ett misslyckande - Vem bryr
sig? Om du bara sluter med heroin undviker du huvudfrågan. Det är inte
heroinet. Det är jag. Det hade varit jag hela tiden.
Men nu var det över. Nu var det dags att vara människa. En knarkare skulle
inte behandla sin hund så illa som han behandlar sig själv. Och om jag
någonsin hade trott - och det hade jag - att folk är långt mer intressanta
om de aldrig lärt sig älska sig själva, så var det dags att i alla fall
försöka ändra på den tron nu. Jag förväntar mig inte att lyckas. Jag vet
inte var jag skulle befunnit mig utan mitt grandiosa självhat.
Men den största insikten var ändå hur lätt berondet blivit att bära. Oket
hade lyfts från mina axlar, lätt som en fjäder. Det var lika enkelt som att
slå av en strömbrytare. Från "på" till "av". Så mycket av min kontakt med
livet hade alltid skett på den mörka sidan. Men under min tripp var jag
medveten om att min död alltid var med mig. Jag behövde inte springa runt
och leta efter den. Jag behövde inte öppna den dörren igen. Jag ville fråga
Iboga vart jag skulle gå istället, och jag blev visad enbild av mig själv
och min flickvän, med ett barn emellan oss. Jag har aldrig haft en faderlig
känsla i hela mitt liv, aldrig haft någon önskan att avla fler missfoster
som jag själv, så jag fann detta oroväckande.
Det är klart, jag kan bara komma ihåg små delar av min resa, ett fåtal
lösryckta bildfragment - kanske de som betydde mest? Jag öppnade ögonen. Jag
gissade att kanskske hade gått en kvart. Jag såg rummet som genom en slöja.
Hattie satt på golvet bredvid sängen.
"Du var borta i mer än nio timmar", sa hon. Hon berättade att min tripp
varit en av de mest fysiskt intensiva hon bevittnat. Jag hade rört mig som i
spasmer, och gjort konstiga andningsljud. Mina händer och armar hade gjort
spädbarnsliknande rörelser under större delen av trippen.
Jag förlikade mig med känslan av att ha blivit utsatt för någon slags
exorcism. Jag tror inte på andar, även om de finns, men jag hade en äkta
känsla av att min kropp blivit tömd. Det känndes som om jag fått en
blodtransfusion, som om en god kraft hade kommit till min räddning. Denna
upplevelse stod i fullständig kontrast till de droger jag varit van att ta.
Hallucinogener anses ofta vara heliga - det finns peyotekulter,
ayahuascakulter hasch- och svampkulter - men ingen har någonsin påstått att
heroin skulle vara heligt.
Crack har inga överstepräster. Dessa droger är profana och ondskefulla. När
man är i deras grepp kan man nästan tro att man är besatt av en djävul. När
man kommer ned dränks man av skuld och själväckel. Men efter att ha tagit
ibogain överöstes jag av en känsla att något bra hade hänt mig. Det känndes
som om min hjärna hade blivit omställd. Kanske är det ett fall av
önsketänkande, men under hela tripen hörde jag surrande, susande och
poppande ljud inuti huvudet, som om nervändar sorterades, rengjordes,
kopplades om och lades i ordnade rader, som fårorna på en åker.
När jag försöker förklara mina insikter, börjar de låta uppenbara och dumma.
Men så upplevde jag dem inte då. Då kändes de djupa, nästan gudomliga,
levererade med tyngd och auktoritet.
Jag är cynisk av naturen. För mig verkar spiritualitet mest vara ytterligare
ett sätt att få folk att knarka. Vår tid är överlastad med hypade
störningar, imaginära sjukdomar, panikattacker. Vi blir bortförda av
utomjordingar. Vi återkallar falska minnen. Sanningen har tusen ansikten.
Religion är en geografisk olyckshändelse. Ingenting mer. Ingenting mindre.
Min ibogainbehandling var likadan. Den kan tolkas enligt olika trossystem.
Den skulle kunna uppfattas som reinkarnation, som en kosmisk resa eller en
shamanistisk tripp. För mig var den endast en kemisk substans som fick mig
att känna på ett visst sätt. Och det jag kände var att jag hade blivit
presenterad för mig själv på nytt, på ett känslomässigt plan. Precis så
enkelt - och så komplicerat - var det.
Efteråt sov jag inte på två dagar. Jag brast ut i gråt hela tiden. Jag tror
det kändes som att sörja. Jag var förvirrad i en vecka eller två. Jag kände
inte igen vem jag var. Jag brukade vakna på stimulanter varje morgon, för
att sedan fördriva dagen på lugnande. Men vad skulle jag göra nu? Hattie sa
att jag inte skulle oroa mig, att jag skulle "försöka finna stolthet" i
detta. Men jag tyckte inte om det.
Och nu är det mer än tre månader sedan jag tog iboga. efter ett tag började
jag märka att jag inte behövde sova lika mycket som tidigare. Det är
tydligen typiskt. Under större delen av mitt liv har jag lidit av
tvångstankar. Jag har varit en slav under under ändlösa ritualer - att
beröra och räkna - allt för att behålla kontrollen, för att avvärja det kaos
jag kände inombords. Ibland kunde jag ägna två timmar dagligen åt
ritualerna. Och nu har de så gott som försvunnit. Jag är fortfarande
nedstämd - melankolin är antagligne en del av min personlighet. Nu när jag
är ren, är min syn på livet forfarande dyster, precis som den var på droger.
På heroin eller av, jag är i grund och botten självmordsbenägen. Men
samtidigt känner jag mig fokuserad och lugn. Och det är något nytt.
Men det allra märkvärdigaste är att drogsuget har försvunnit - helt och
hållet, men ändå på ett subtilt sätt. Tidigare har jag alltid kommit ut från
behandlingshemmen på det så kallade rosa molnet - om jag kunde knarka som
bara fan, så skulle jag kunna vara ren som bara fan. Det fungerade aldrig.
Den här gången känner jag att jag har ersatt vanan att ta droger med vanan
att inte ta droger, men försiktigt. En viskning kan höras bättre än ett
vrål. Jag ångrar inte för ett ögonblick de droger jag har tagit. Om jag var
tvungen att leva om mitt liv, skulle jag ta samma droger igen, men tidigare.
Och i större mängder.
Men nu hoppas jag att det är över. Jag är exalterad. Det var länge sedan jag
var exalterad över någonting annat än att få besök av min langare.Jag vet
inte om saker och ting någonsin kommer att bli ljusare, jag har bara vant
mig vid mörkret. Men jag ska försöka. Nu när jag har smakat på beroendets
bittra rötter, hoppas jag att frukten kommer att bli ljuv.
Back to top
View user's profile Send private message
Masque
Administratör


Joined: 14 May 2006
Posts: 468
Topics: 68

PostPosted: Tue 13 Jun, 2006 12:24    Post subject: Reply with quote

Välkommen till forumet och tack för en intressant berättelse.

Jag hoppas att effekten är permanent för dig och att du inte får några återfall. Smile
Back to top
View user's profile Send private message
Smacky



Joined: 17 May 2006
Posts: 8
Topics: 0

PostPosted: Wed 14 Jun, 2006 16:08    Post subject: Reply with quote

Välkommen. Detta var verkligen bra skrivet (du borde fundera på att skriva en bok eller nåt Wink )
Back to top
View user's profile Send private message
skatmaster



Joined: 20 May 2006
Posts: 1
Topics: 0

PostPosted: Wed 14 Jun, 2006 23:42    Post subject: Reply with quote

Ärligt, blir inte den bästa reklamen för ibogain böcker av era liv? Struliga, men som alla reds upp av medlet? Kan inte tänka mig något bättre.
_________________
Medans du vilar, hårdtränar dina fiender!
Back to top
View user's profile Send private message
overdrive



Joined: 06 Jan 2007
Posts: 1
Topics: 0

PostPosted: Tue 09 Jan, 2007 03:02    Post subject: Reply with quote

Bra story! men killen i fråga är inte svensk han måste haft nåt översättnings program eller dylikt, så alla eloger måste göras på engelska...

Trip of a Lifetime

Sebastian Horsley

The Observer -- (Sunday June 20, 2004)

He's tried clinics and therapy, Narcotics Anonymous and rehab. He's taken up exercise and gone through reduction cures. He's even given up on giving up. Now, though, Sebastian Horsley thinks he may have found the answer to his lifelong craving for heroin. Only problem is, it's another dangerous drug...

As I started to feel the effects of the drug I was suddenly seized with fear. I had taken a hallucinogenic which could confuse the dreaming and iwaking states, my adulthood and childhood, and in doing so break the cellophane between myself and insanity. Sometimes drugs have been a trip into the horrors of my life and sometimes a means of flight from them. But nightmares are never more horrific than real life. Are they?

Perhaps I shouldn't have worried. As a child I saw everything as a novelty - I was always intoxicated. Alcoholism didn't run in my family, it galloped. By the time I was in my teens I was already sluicing down liquor with the abandon of someone truly spooked by his own existence. And it went on from there.

By the time I was 30, crack had taken me, as swiftly and easily as an eagle taking a rabbit. Crack led to heroin: first smoking, then the needle. I took drugs as an escape from a life which I found unendurable. I took drugs because I enjoyed taking them. The fixing ritual is the sweetest form of pleasure a man can have. The needle, the belt round the arm, the first feeling of the spike sliding through the flesh... The ecstasy of hitting a vein is incomparably pleasurable. Complete happiness is about to be yours. You hear the angels sing. You feel the kiss of God. The whole world is bathed in the luminous glow of entrancement, of contentment, of peace.

Those who have never taken drugs can't understand this bliss. How could I ever give up? It wasn't just the pleasure, it was my life. I had always been absorbed by the idea of the decadents - by those doomed visionaries, strutting peacocks possessed of an arrogant lust for life. I wanted to wear their outlaw colours. I wanted to share their fearlessness. Some see addiction as weakness. But for me it was a strength. It was the strength to lose control, to run counter to convention, to escape the banal confines of what I saw as bourgeois life.

Of course, the heroics couldn't last. In the end, taking crack and heroin is about as glamorous as swigging meths. The irony of the drug experience is that it comes from an outgrowth of genuine longing, a reaching out for meaning, a yearning for transcendence and salvation, and it ends with sitting in a darkened room staring miserably at the wall.

I had wanted freedom, but all I had made was a prison. Just as I can't describe the pleasure of drug taking, I can't describe the dead end of loneliness, of abandonment, of the boredom that it led to. So I tried to give up. Then I gave up giving up. The relapses were endless and tedious and sad.

I was like an escapologist who messes up his tricks and gets even more tangled. My life was an ongoing flight. I guess in a way my on/off relationship with drugs was an external expression of my internal struggle. I tried clinics, I tried Narcotics Anonymous, I tried therapy, reduction cures, exercise and, eventually, sheer white-knuckled denial. I had multiple stabs at rehab, and sometimes I managed for maybe a month, maybe more. Finally, I even got as far as a year - quickly followed by a four-month relapse. I was exhausted. I couldn't see a way out of my predicament. I wanted to want to stop. But I couldn't get over my cravings. And so I would come to the conclusion that if I was thinking about drugs that much I might as well take them. And so I did. But this time I decided that the drug would be ibogaine.

I had been reading about ibogaine for some years. And I think, to be honest, I had been put off it for the simple reason that I was afraid - afraid it might work. Who would I be without my addiction? If I kicked out my devils would my angels leave, too? Without my caricature to hide in, how could I find a disguise? I was frightened that I had become a self-parody - but without going to the trouble of acquiring a self first.

The time had come to find out. After a grand finale of a relapse which left me more dead than alive, I contacted an ibogaine treatment provider who I had traced through the internet. She was called Hattie Wells and she said she could supply me with the drug at an affordable price and help me go through the experience. 'This is no pleasure trip,' she warned.

It's not a small task. I had to go to my doctor for blood tests and heart scans to check I was up to it. I was advised to take a week or two off work. I had taken my life off already so that was no problem. Then I had to suggest somewhere I could go, a quiet place where I felt safe. Some people go to clinics abroad, in a controlled medical environment. I chose my girlfriend's house.

But even there I desperately wanted to cancel at the last minute. I had reacquired a heroin habit from my last relapse. I didn't feel emotionally capable. I was frightened of dying - among ibogaine takers, four (recorded) deaths have occurred suspiciously close to the time the drug was tried. And even more suspicious were my own motives: taking drugs to stop taking drugs. Yeah right, that's a new one.

Hattie arrived with a doctor who gave me a medical and I signed a form exonerating her from any liability. Then, after a test dose to check that I wasn't allergic, I took a gel-capped extract of the rootbark powder.

Hattie led me up to my room. She put a bucket by the bed in case I vomited. And I lay down feeling excited, but nervous. I didn't know where I was going, but I was on my way. And there was no going back. And then... well, nothing much. After an hour of waiting for the sudden drug rush that I had learnt to expect, I felt nothing. A little light-headed perhaps, but nothing dramatic. And then I shut my eyes. And that was it. Sudden images began to emerge out of the darkness like staccato flashes from a film screen. The first was a woman on a raft smiling inanely as she came towards me. I was sceptical at first - you're not fooling me with this, I thought. This is not real. But then all my self-consciousness was swept away by the sheer force and intensity of the visions.

It was a bit like going down into an echoing cathedral, a yawning underworld. But at the same time it was like being inside a miniature jewellery box. Everything was tiny and winking and gleaming and plush. And my head was filled with a buzzing noise, like a telephone line that has been disconnected.And then, immediately - inevitably - I was back, running about amid my childhood. I was at High Hall in Yorkshire, where I had been brought up.

Face pressed against a window, I watched my mother and my sister inside the study running round and round in circles. I don't know who was chasing who, but even at the time I took it to mean something about their relationship, eternally unresolved. But I felt that there was nothing that could be done, that I couldn't interfere.

Then I was flying, soaring over the gardens. It was like lucid dreaming - when you know that you are dreaming and can somehow control your fantasies. But the drug was going to control the visions, not me.

I was strangely aware I was not alone. I heard voices. They could have been simply manifestations of the mind, but at the same time I was aware of the presence of some sort of guide, the spirit of Igoba, the Africans call it. It comes to you as a teacher.

I wanted to swoop through the front door and into the house. It wouldn't let me. It kept dragging me round to the side. 'Everything you need to know is at the side door,' it kept saying.

After the trip, Hattie quoted Gabriel GarcÀa MÀrquez to me: 'I have learned that everyone wants to live on the peak of the mountain, without knowing that the real happiness is in how it is scaled.' This made sense to me. I have spent my life going for the hit, the big experience, the extreme situation. I have always needed a drama from time to time to remind me that I still existed. Was this telling me that I could discover beauty in ordinary things? That I didn't always have to take centre stage, to be hopping up and down in an attempt to get noticed? I could slip back into my life through a quiet side door. My reading, for what it is worth, is that Iboga was trying to teach me that all men are ordinary men - the extraordinary men are those who know it.

I can't remember the order in which everything happened. But I remember having a vision about my brother with whom my relationship had always been fraught - the usual sibling rivalries carried to some pretty nasty and petty extremes. He was, after all, a potential threat to my individuality. We like to speak casually about 'sibling rivalry' as though it were some kind of by-product of growing up, a bit of competitiveness and selfishness in children who have been spoilt, who haven't yet grown into a generous social nature. But it is too all-absorbing and relentless to be an aberration; it expresses the heart of the creature - the desire to stand out. Now, suddenly, I saw that the war was over. We flew together until we faced each other. I took off my head. He took off his.

I placed mine on his shoulders and he placed his on mine. I have to say that I think he got the better deal. But all the time I was aware of some brooding presence - something that was waiting for me, something I would have to face. It was underneath the surface of everything, glowing away to itself. It was time to face my addiction. I started my journey, soaring and swooping, plunging and diving through forests and mountains and oceans and galaxies. It felt like forever. And then suddenly I was in an opulent room. The sort where kings banquet in fairy-tale castles. I was waiting for an audience with someone - some god who would reveal everything to me. It was an utter inevitability. I waited, resigned.

Then the door swung open... and I walked in. I got up to meet myself. I walked slowly towards me and kissed myself on the lips. And as I did so the other me disintegrated, crumbled away like a china doll. I stepped forward to find it again. It was gone.



här är länken http://ibogaine.mindvox.com/index.html?Media/Observer.html~mainFrame
This was the end of the road. No more excuses. No more psychobabble. No more alibis. Father didn't love me? So what. I'm a failure? Who cares. If you simply put heroin down you are avoiding the issue. It wasn't the horse. It was the Horsley. It had been me all along.

Well, now it was over. Now it was time to be a man. A junkie wouldn't treat a dog the way he treats himself. And if I had ever believed - as I had - that people are far more interesting if they don't learn to love themselves, then it was time at least to try and change. I expect that I can't. I don't know where I would be without grandiose self-loathing.

But the main thing I realised was the unbearable lightness of addiction. The ball and chain had floated off, light as a feather. It was as simple as the flick of a switch. You just put 'No' where 'Yes' used to be. So much of my connection with life had always been with the dark side. But throughout my trip I was aware that my death was always with me. I didn't have to run around looking for it. I didn't have to open that door any more. I wanted to ask Iboga where I would go instead, and I was shown an image of myself and my girlfriend with a child between us. I have never had a paternal stirring in my life, no desire to breed misfit freaks like myself, so I found this alarming.

Of course, I can only remember a tiny part of my journey, a few snatched fragments of images - perhaps those that meant the most? I opened my eyes. I guessed that maybe 15 minutes had passed. I saw the room through a veil. Hattie was sitting on the floor by the bed.

'You were under for more than nine hours,' she said. She told me that my trip had been one of the most acutely physical that she had witnessed. I had been shaking spasmodically, making weird breathing noises. My arms and hands had assumed infantile gestures for much of the trip.

This tallied with my feelings that I had been involved in some sort of exorcism. I don't believe in spirits, even if they do exist, but I had a real sense that my body had been emptied out. It felt like I had had a blood transfusion, like a benign force had come to help me. That was a complete contrast to the drugs I had been used to taking. Hallucinogens may often be considered sacred - there are peyote cults and bannisteria cults, hashish and mushroom cults - but no one ever suggested that heroin is holy.

There are no high priests of crack. These drugs are profane, pernicious. When you are in the grip of them you could almost imagine you are under some diabolic possession. When you come down you are swamped with guilt and self-loathing. But after taking ibogaine I was overwhelmed with a feeling that something good had happened. I felt that my brain had been reset. Maybe it is a case of things having to be believed to be seen, but throughout the trip there was a buzzing and fizzing and popping in my head, almost as if nerve endings were being sorted, reconnected, cleaned and ordered into parallel lines like the ploughing of a field.

Trying to explain my insights, they start to sound obvious or silly or indulgent. But that wasn't how they felt at the time. They felt profound, almost divine, delivered with great weight and authority.

I am cynical by nature. Spirituality seems to me to be a form of drug pushing. Our age is a hysterical hot zone of trumped up disorders, imaginary illnesses, panic attacks. We are abducted by aliens. We recall false memories. Truth wears a thousand different faces. Religion is an accident of geography. Nothing more. Nothing less.

My ibogaine treatment was the same. It can be interpreted according to any belief system. It could be reincarnation, astral travel, a shamanistic trip. For me it was merely a chemical substance that made me feel a certain way. And the way I felt was that I had been emotionally reintroduced to myself. It was as simple - and as complicated - as that.

Afterwards I didn't sleep for two days. I burst into tears all the time. I think it felt like mourning. I was confused for a week or two. I didn't recognise who I was. I used to be woken every morning with stimulants so that I could drift through the day on sedatives. But now what? Hattie had told me not to worry, to 'find glory in dismemberment'. But I didn't like it.

It is now more than three months since I took it. After a while I began to notice that I didn't need as much sleep as I used to. Apparently this is typical. For most of my life I have been plagued by obsessive compulsive disorder. I have been a slave to endless rituals - touching and counting - all to keep control, to stave off the chaos I sensed inside myself. Sometimes these rituals were occupying two hours a day. And now they had all but disappeared. I still feel sad - a melancholy that is probably part of my character. Clean, my outlook remains deathlike, as it was on drugs. On heroin. Off heroin. I am essentially suicidal. But at the same time I feel centred and calm. And that's new.

But the most extraordinary thing is that my craving for drugs has disappeared - completely, and yet in a quiet way. In the past I always came out of clinics with all guns blazing, on the so-called 'pink cloud'. If I could take drugs like a demon then I could go straight like a demon. It never worked.

This time I feel I have replaced the habit of using drugs with the habit of not using drugs, but gently. The whisper can be louder than the shout. I don't for one moment regret the drugs I have taken. If I had to live my life again, I'd take the same drugs, only sooner. And more of them.

But now I hope it's over. I'm excited. It's some time since I've been excited about anything except the arrival of my dealer. I'm not sure that things ever get lighter, it's just that we become accustomed to the dark. But I shall try. Now I've tasted the bitter root of drug addiction, I'm hoping the fruit will be sweet.
Back to top
View user's profile Send private message MSN Messenger
Display posts from previous:   
Post new topic   Reply to topic    IBOGAiN.SE Forum Index -> Aktuella behandlingar -> Berättelser All times are GMT + 1 Hour
Page 1 of 1

 
Jump to:  
You cannot post new topics in this forum
You cannot reply to topics in this forum
You cannot edit your posts in this forum
You cannot delete your posts in this forum
You cannot vote in polls in this forum
You can attach files in this forum
You can download files in this forum


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group